Platserna i denna vandring

Varmt välkommen till Gamla kyrkogården i Gävle, stadens begravningsplats sedan drygt 200 år tillbaka. En annan tid, men ändå så påtagligt nära.

På kyrkogården finns familjegravar och monument där efternamnen känns igen av många Gävlebor. Flera av de betydelsefulla släkternas historia har vi delat i vår första kyrkogårdsvandring.

Nu är det dags att lyfta fram andra berättelser från stadens historia. Berättelser som är precis lika viktiga, men som ändå fått leva i anonymitet - i skuggan av Storheterna – männen.

Kvinnorna i den här vandringen lever under 1800-talets senare hälft och några decennier in på 1900-talet. De verkar i ett Gävle som efter den stora stadsbranden år 1869, vågar tänka stort.

Branden stoppar inte stadens utveckling, snarare tvärtom. Industrin, handeln och hamnen fortsätter växa, samtidigt som staden får en tydligare struktur med moderna kvarter. Nu anläggs de breda och gröna esplanaderna, som än idag präglar Gävles stadskärna.

Våra kvinnor föds, växer upp och lever i ett Gävle som byggs för framtiden. Kanske bidrar det till att flera av dem vågar tänka större, se möjligheter och få saker gjorda.

På Gamla kyrkogården vilar kvinnor som driver skola, skriver medicinhistoria, kämpar för kvinnors rättigheter och reser ut i världen för att inspireras och lära sig mer. De lever i Gävle under samma tid, och kanske möts de i förbifarten? På Salutorget eller i sällskapslivet?
Det vi vet är att många av deras öden på ett eller annat sätt flyter samman. Föreningslivet och den Själanderska flickskolan är samlingspunkter som återkommer

Nästan alla vandringens kvinnor lever ogifta och utan egna barn.
Av olika anledningar och på olika sätt viger de sina liv till annat - varför kan vi bara spekulera kring.
Kanske är familj och moderskap en omöjlig roll för den som vill uppnå sina drömmar? Utbildning och yrkesarbete är på den här tiden långt ifrån någon självklarhet för en kvinna.

Varmt välkommen till Gamla kyrkogården och en vandring som andas hårt arbete, viljestyrka, mod och självständighet.
Möt kvinnorna som står upp för sig själva, för andra kvinnor och för varandra.

Vad händer med människor som arbetar hela sina liv, men som på ålderns höst står utan pengar och familj – som saknar en självklar plats i samhället?

Så ser verkligheten ut för många - inte minst kvinnor - i 1800-talets Gävle.
Visst, många försörjer sig själva i yrken som hushållerska, tvätterska, strykerska eller uppasserska. Yrken som kräver både skicklighet och uthållighet men sällan ger trygghet på lång sikt. Så länge kroppen orkar finns arbete. När den inte längre gör det, finns få alternativ.

Det är här Adolf Grape kliver in i berättelsen.
Grape är i slutet av 1800-talet en engagerad stadsläkare i Gävle.
Han är levnadsglad och anlitas ofta som talare i olika sammanhang.
I sitt arbete ser han hur långvarigt sjuka, äldre och ensamma människor hamnar
mitt emellan sjukhus, fattigvård och eventuell familj. Samhällets vård och omsorg
räcker sällan till.

På den här tiden finansieras stora delar av Gävles sociala verksamhet genom donationer. De förmögna familjernas generositet är avgörande för de satsningar
som genomförs – även om gåvorna till stor del bygger på fåfänga.

Och Adolf Grape bär på en idé. Kan man skapa en plats där människor kan få vård
och leva ett värdigt liv – även när de inte kan bli friska?

Grape drar i gång insamlingar, bazarer, kollekter – och gensvaret är stort.
När hans sjukhem öppnar år 1890 är det gåvorna som finansierar verksamheten i
det som tidigare var Gävle lasarett. Rettig, Kronberg, Engwall och Bång är bara några
av de familjer som bekostar så kallade frisängar – kostnadsfria för patienten och märkta med donatorns namn.

Sjukhemmet ligger längs Västra vägen, vid Kvarnbrons fäste, med en trädgård som sluttar ner mot Gavleån. Adolf Grape arbetar där som läkare, men hinner bara vara
med under tio år. Han dör år 1900, endast 56 år gammal, och hedras genom att sjukhemmet får hans namn.

Med tiden utvecklas Adolf Grapes sjukhem från att vårda kroniskt sjuka, till att bli
ett alternativ för äldre, ensamma kvinnor. De kallas pauvres honteux, ordagrant ”skamsna fattiga”, och hemmet blir ofta deras sista i livet.

En av kvinnorna är Tekla Tappersson.

Tekla är ogift och driver under många år en egen verksamhet i Gävle.
Hon säljer broderier, kragar och skjortor som annonseras i tidningarna.
Hon flyttar runt mellan lokaler, men står också på Salutorget – nuvarande Stortorget.

Vi vet inte mycket om hur Teklas liv ser ut i övrigt, men år 1902 försätts hennes verksamhet i konkurs. Borgenärerna kallas till Rådhuset för att bevaka sina fordringar,
ett tydligt tecken på att verksamheten inte längre bär.

Sina sista år, fram till år 1938, bor och lever hon på hemmet - som nu kallas Adolf Grapes minne.

Teklas historia är ett av de 45 kvinnoöden som här möts på samma gravplats. Alla har de levt längre eller kortare tid på det gamla sjukhemmet.

Gravplatsen berättar inte om makt, rikedom eller släktband, utan om beroende och omsorg. Om människor som levt sina liv i stadens vardag, men som i döden samlas på en plats, formad av sjukhemmet och Adolf Grapes historia.

När sjukhemmet rivs i början 1970-talet, lever Stiftelsen Adolf Grapes minne vidare. Årligen delar stiftelsen ut ekonomiska bidrag till behövande Gävlebor
och lokala humanitära organisationer. År 2025 har drygt 15 miljoner kronor delats ut.

Med andra ord finns Adolf Grapes ursprungliga vision kvar idag, 150 år senare.
Visionen om välgörenhet som ska ”vila på människokärlekens bidrag”.
Även Adolf Grapes egen grav finns här, i ett av gruskvarteren på Gamla kyrkogården.

På Gammelstilla bruk i Torsåker föds år 1872 en flicka. Hon heter Gertrud Gussander – och hon ska komma att skriva medicinhistoria.

Gammelstilla, där Gertrud växer upp, är ett järnbruk där fadern är brukspatron. Han står högst i den lokala hierarkin och under Gertruds första år är tillvaron ordnad.
Framtiden ser helt enkelt ljus ut - men allt ska visa sig vila på en skör tråd.

Gertrud är åtta år när järnbruket går i konkurs och hennes far plötsligt dör i hjärtförlamning, det vi idag kallar hjärtinfarkt. Modern står nu ensam med fyra barn,
utan medel och möjlighet att försörja dem. Men det finns en släktgård invid Gavleån i Gävle där familjen kan bosätta sig - Berggrenska gården, en fastighet som är bevarad än idag.

Gertrud börjar nu i skolan, troligen vid den som kommer att kallas Själanderska flickskolan. Vi vet inte säkert, men kanske är det där hennes drömmar om utbildning kring kropp och hälsa formas? Kanske inspireras hon av den samtida Tekla Swedlund – både skolan och Tekla återkommer vi till lite senare i den här vandringen.

Gertrud flyttar runt mellan flera städer i Sverige innan hon blir antagen till det Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm. Hon väljer den medicinska gymnastiken
som inriktning.
År 1895 tar Gertrud sin högskole-examen, och samma år tar hon också studentexamen som privatist – hon har läst in gymnasiet samtidigt - på egen hand. Det visar förstås på en enorm vilja och kapacitet hos Gertrud Gussander.

Hon går vidare med att studera medicin, först i Lund och sedan vid Karolinska institutet
i Stockholm. År 1906 är hon färdig läkare, men redan under utbildningen tjänstgör hon som underläkare vid lasarettet i Kristianstad. Något som vid den här tiden är mycket ovanligt för en kvinna.

Gertrud reser till Tyskland där hon besöker framstående kliniker för att samla material
till en doktorsavhandling. År 1912 disputerar hon i Lund som Sveriges första kvinnliga doktor i kirurgi.

Vid sidan av de krävande studierna har Gertrud än fler drömmar.
Redan år 1909 tar hon sig i häst och släde till Gagnefs kommunalnämnd för att
köpa mark, på udden där Väster- och Österdalälven möts.
Här ska hon bygga sitt eget sjukhus.

Varför hon väljer just den här platsen vet vi inte.
Kanske vill hon åt miljöns kända skönhet? Eller kanske är det släktskapet med konstnären Ottilia Adelborg, boende i trakten, som lockar?

Byggprojektet inleds och man är nästan klar när oturen är framme.
Precis innan invigning brinner sjukhuset ner, och det visar sig att byggmästaren missat att teckna en försäkring. Efter påtryckningar betalas dock ersättning ut och bygget kan börja om på nytt.

År 1912, samma år som disputationen, tar Gertrud emot sin första patient på Elfgårdens sjukhem - en 27-årig man som skadat handen i en hyvelmaskin. Två fingrar opereras bort och såren… de sys utan bedövning.

Elfgården är ett modernt sjukhus.
Här finns operationssal, badavdelning och plats för 25 patienter.
Gertrud utför allt från sårbehandlingar till blindtarms- och gallstensoperationer.
I många år förblir hon den enda kvinnliga kirurgen i Sverige.

Gertrud blir en självklar och respekterad person i bygden runt sjukhuset, även om det tar tid att vänja sig vid att hon är läkare – och kvinna. Hon kallas skämtsamt för ”Herr doktorinnan”, men efter ett tag säger byborna bara ”Gussander”. Någon lär även ha sagt att ”finns det en karl i Gagnef så är det Gussander.”
Gertrud kör egen bil och enligt ryktena går det gärna lite för fort.

När Elfgården år 1936 säljs till Kopparbergs läns landsting drar Gertrud sig
tillbaka för att arbeta i egen privatklinik. Hon bosätter sig så småningom i Stockholm tillsammans med sin livskamrat, sjuksköterskan Edith Jacobsson, som även hon har arbetat på Elfgården.

När Gertrud går bort av en tumörsjukdom år 1950, vårdas hon i hemmet av Edith.
Sannolikt är det familjegraven som till sist tar henne tillbaka till Gävle. Här på Gamla kyrkogården vilar hon tillsammans med sin mor och bror.

Gertruds arv lever kvar än idag.
Dr Gussanders fond i Gagnef och Mockfjärd ger stöd till barn med särskilda behov.
Och i Gammelstilla, platsen där allt började, hedras hon genom whiskyn Gertrud Ellida från det lokala destilleriet.

På den här platsen, i kyrkogårdens nordvästra hörn, finns en berättelse som förtjänar att lyftas fram.
Här vilar tolv ogifta lärarinnor från olika delar av landet.
Alla kommer de till Gävle under slutet av 1800 talet och början av 1900 talet för att arbeta i stadens skolor.

Under 1800-talets första hälft undervisar kvinnor enbart på småskolor.
Med sina moderliga egenskaper anses de mest lämpliga att arbeta med de yngsta barnen. I folkskolan är det däremot mestadels män som ansvarar för utbildningen.
År 1859 sker dock en förändring.
Nu får även kvinnor söka befattning som lärare för högre examination.

Många ser möjlighet till försörjning via läraryrket, även om den ekonomiska tryggheten är liten. Lärarinnorna undervisar generationer av barn, men tvingas ofta leva på små marginaler.

Emilia Rosenquist af Åkershult kommer till Gävle år 1865.
Hon arbetar på flickskolan som ligger på Södra Kungsgatan - där bor hon gratis på skolans övervåning.

Efter sex år blir hon överlärarinna på skolan, men hon hjälper också till på den Själanderska flickskolan, som drivs av hennes nära vän Karolina Själander.
Emilia och Karolina är båda djupt kristna, och det är Emilia som håller i skolans katekeslektioner – undervisning i kristen tro.

Efter närmare trettio år som lärare i Gävle, grundar Emilia år 1891 ”Föreningen för lärarinnornas understödsfond”. Föreningens syfte är att stödja lärarinnor som drabbats av sjukdom eller har dålig ekonomi.

Redan samma år hålls det första sammanträdet som inleds med sång och bön.
Redan nu planeras en kaffefest för att samla in pengar till föreningen.
Medlemsavgiften klubbas till två kronor om året – en blygsam summa på papperet,
men ändå kännbar för en lärarinna som inte har mycket pengar att röra sig med.
Emilia hälsar välkommen som föreningens ordförande – en roll hon behåller livet ut.

Många av Gävles verksamma lärarinnor är ogifta och tanken på en gemensam viloplats
börjar växa fram. År1899 fattar föreningen beslutet – man ska ordna en gemensam grav för lärarinnor.

Samma höst tar Emilia Rosenquist med sig en kollega från föreningen för att välja en plats på Gamla kyrkogården. De resonerar med kyrkogårdens personal och enas till
slut om en plats som känns rätt.

År 1901 reses den tre meter och femtiosex centimeter höga gravstenen i ljus granit. Föreningen betalar för gravplatsen, men det finns inte tillräckligt med pengar för ett staket.
I graven vilar tolv kvinnor som begravs här fram till år 1939, bland annat Emilia själv, som avlider år 1922. De flesta av de ogifta kvinnorna i graven har nära släktingar, men väljer ändå den gemensamma gravplatsen – varför vet vi inte säkert.

Lärarinnegraven döljer förstås många livsberättelser.
Bland annat den om systrarna Anna och Lisa Gillberg, vars liv följs åt från början till slut.
Systrarna föds i Söderhamn, i en stor syskonskara.
Anna examineras i Stockholm, Lisa i Bollnäs, och båda flyttar sedan till Gävle för att undervisa i stadens skolor.

Lisa tvingas lämna klassrummet på grund av sjukdom och har inte arbetat på många år när hon går i pension år 1921. Anna arbetar vid samma skola i mer än fyrtio år innan hon pensioneras år 1923.

Systrarna bor och lever nära varandra - i slutet av deras liv håller syskonbandet dem fortfarande lika tätt samman. Anna och Lisa avlider med två års mellanrum och deras kistor vilar i graven, sida vid sida. Precis som de levt sina liv.

I den här graven vilar flera kvinnor, vars liv präglas av tro och medmänsklighet.
Många Gävlebor ska genom åren komma att vårdas av dem.

Elisabethsystrarna bildas år 1842 i Tyskland av moder Maria Merkert – en så kallad religiös syster – nunna. Systrarnas uppgift är att vårda dem som behöver medicinsk och social hjälp, och verksamheten växer ständigt till nya platser.
År 1866 kommer de också till Sverige, först till Stockholm, följt av Malmö och Göteborg.

34 år senare, år 1900, anländer Elisabethsystrarna till Gävle, där de erbjuder sjuk- och åldringsvård i hemmen. Arbetet ses som ett kall, utan personlig ersättning, och systrarna lever enkelt.

Namnen på stenen - Olga Dittmer, Serotina Scholz, Marianne Olsson Hölzni och Angelique Canet - alla är de Elisabethsystrar som arbetar i Gävle.

Olga Dittmer är under många år föreståndarinna för systrarnas verksamhet och beskrivs i samtida källor som ”en helgonlik kvinna”. Hon är känd för sin stillsamhet och har en stark närvaro hos sjuka och döende.

Genom sitt ledarskap och personliga engagemang får Elisabethsystrarna ett djupt förtroende bland Gävleborna. När spanska sjukan drar genom staden år 1918 arbetar systrarna dag och natt. De ger vård när många andra inte vågar, och deras insats blir ovärderlig.

Elisabethsystrarna bor tillsammans i en fastighet på Hattmakargatan i Gävle.
På ett gammalt fotografi står tre systrar framför trähuset i två våningar, med smyckad gavel och balkong. En grusgång framför entrén omges av en liten trädgård.
Systrarna bär sin hellånga ordensdräkt med huvudbonad och slöja.
Dräkten symboliserar enkelhet och tjänande.

År 1933 öppnar Elisabethsystrarna det sjukhem på Brynäsgatan 16 som de kommer
att driva i 40 år. Byggnaden skiljer sig från övriga hus på gatan, med sina varierade fönster och en så kallad frontespis – ett framträdande mittparti på huvudfasaden.

Sjukhemmet omges av en trädgård där systrarna odlar grönsaker och blommor, allt för
att skapa en trivsam miljö. I trädgården finns också en Lourdeskälla – likt originalet
från Frankrike en symbol för hopp, tröst och helande. Här får patienterna möjlighet till stillhet, bön och eftertanke.

Systrarna lever efter strikta regler. De börjar morgonen i kapellet, inrett med altare,
kors och ljus. Efter bönen är det dags för de dagliga sysslorna, där även matlagning och städning ingår.

Det saknas uppgifter om hur Elisabethsystrarnas arbete i Gävle finansieras.
Inte heller vet vi säkert vilka Gävlebor som har turen att få hjälp. En titt på systrarnas historia från andra städer, visar dock att verksamheten får ta emot många donationer. Troligtvis tar man också ut patientavgifter, även om de är betydligt lägre än brukligt.
Det vi med säkerhet vet är att sjukhemmet på Brynäsgatan erbjuder en värdig vård till många Gävlebor. För flera blir sjukhemmet den sista platsen i livet.
,
Efter mer än 80 år av verksamhet i Gävle säljs sjukhemmet år 1973. Huset rivs och Elisabethsystrarna lämnar staden. Men några av dem finns kvar – här, i sitt hvilorum på Gamla kyrkogården.

Kan du föreställa dig en skolgymnastiksal för över hundra år sedan?
Barn står i raka led, rörelserna är strikta och noggrant kontrollerade.
Kropparna följer samma mönster, i samma tempo.

Gymnastik handlar om ordning, disciplin och likformighet.
Ända till den dag Tekla Swedlund kommer hem från USA - med något helt nytt.

Tekla föds år 1871 och växer upp på Norra Skeppargatan i Gävle.
Fadern är läroverksadjunkt och såväl kunskap som utbildning är självklara delar av hennes vardag.

Tekla studerar vid Högre flickskolan i Gävle, kallad Själanderska flickskolan efter ägaren Karolina Själander.
På skolan ges välbeställda flickor möjlighet till både bildning och fysisk aktivitet.
Redan som elev får Tekla en ledande roll och ett växande ansvar inom skolans gymnastik.

Vid den här tiden är det inte möjligt för en kvinna att ta studentexamen och nå högre studier – om hon inte studerar helt på egen hand. Tekla Swedlund tar år 1889 examen som så kallad privatist, och går därefter vidare till Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm.
Fyra år senare är hon färdig gymnastikdirektör - men hon nöjer sig inte där.

Tekla vill prova rörelsens möjligheter och reser till USA för att arbeta i både Baltimore och Washington.
Och det är där hon upptäcker en idrott som är snabb, rytmisk och full av energi.
En idrott där samarbete är lika viktigt som teknik.
Hon upptäcker Basket.

Efter några år återvänder Tekla, inte bara till Sverige utan också till den Själanderska flickskolan i Gävle. Ingen svensk skola undervisar ännu i basket - Gävle blir först,
med Tekla som gymnastikdirektör och landets första basketinstruktör.

I brev skriver hon:
”Jag lärde mig den amerikanska leken basket ball. Jag har infört den i Gefle och den har mottagits med stormande bifall av både flickor och gossar, kvinnor och män. Tycker jag gjorde ett gott kap för svenska ungdomen när jag lärde den.”

Tekla och hennes bror Gustaf Swedlund är båda med och formar Gävles tidiga skolidrott. Han som gymnastiklärare för pojkar på Borgarskolan, hon för stadens flickor. Tekla fortsätter sitt arbete i mer än tre decennier, ända fram till 56 års ålder.

Och hennes engagemang stannar inte innanför skolans väggar. Tekla är också en central person i Gefle Kvinnliga Gymnastikförening, där hon är tränare i 23 år och sedan väljs till ordförande.

Hon arbetar i Vita Bandet, en kristen nykterhetsrörelse som kämpar för kvinnor och barns välfärd. Rörelsen skapar ett sommarhem i Överhärde – en plats där fabriksarbetande kvinnor kan vila och återhämta sig från den hårda vardagen.

Tekla lever ogift, men hennes liv är fyllt av såväl människor som rörelse.
När hon går bort år 1948, 77 år gammal, lämnar hon efter sig ett arv – tron på att idrott
kan vara lärande, att rörelse kan vara glädje, och att skolan är en plats där kroppen, liksom tanken, får ta plats.

Året är 1877 och på Kungsholmen i Stockholm föds Klara Augusta Bernhardina Hemberg. Familjen lever mitt i stadens puls, i en tid av förändring.
Industrin växer. Överallt hörs nya idéer om arbete, utbildning och hur samhället ska se ut. Stockholm är en plats där framtiden börjar ta form – och Klara ska komma att bli en del av den.

Klara är tolv år yngre än sin syster och nio år yngre än sin bror.
Som sladdbarn får hon en barndom där de vuxnas liv redan är etablerat.
Fadern är fabrikör, modern ansvarar för hemmet. Vardagen präglas av arbete och företagande.

Redan vid 16 års ålder vågar Klara ta ett steg som få kvinnor tar vid den här tiden.
Vid Franz O. Ebels handelsskola utbildar hon sig i bokhålleri – ett arbete som innefattar ansvar för räkenskaper och affärsekonomi. Hon tar plats i en mansdominerad värld och det blir starten på ett liv som ska sätta spår i hela landet.

I mitten av 1890 talet möter Klara journalisten Karl Magnus Lindh i Stockholm.
Hur deras vägar korsas vet vi inte, men de blir ett par. När Karl Magnus år 1896 får arbetet som huvudredaktör för Gefle Dagblad - det vi i dag kallar chefredaktör - flyttar han till Gävle. Klara kommer året efter, när paret hunnit med både förlovning och giftermål. Tillsammans får de tre barn.

Karl Magnus är engagerad i arbetet för kvinnlig rösträtt, även i riksdagen, och troligen är han en av dem som inspirerar Klara att agera. 1905 väljs hon in i Gävle rösträttsförening, och fyra år senare får hon ett ärofyllt uppdrag från nationell nivå.
Att Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, väljer Klara, hänger troligen samman med hennes organisatoriska erfarenhet – dessutom har hon ju en ingång till den viktiga pressmiljön.

Klara bygger upp en rikstäckande artikelserie på temat kvinnlig rösträtt.
Den samordnas från Gefle Dagblad och sprids vidare till tidningar runtom i Sverige.
Klara och hennes medarbetare väljer ut texter, redigerar och ser till att de når ut.
Och når ut, det gör de.

Under elva år publiceras 129 artiklar av 45 skribenter i över trettio tidningar.
Klara skriver också egna texter och får dem publicerade. Hon berättar om kvinnorörelsens utveckling, om striderna i riksdagen, där förslagen möter motstånd och röstas ner. Liksom många andra kvinnor i rörelsen arbetar hon sannolikt hemifrån och med stöd från sin omgivning.

När Landsföreningen år 1913 inleder en stor namninsamling för att kräva kvinnlig rösträtt, går kvinnor i hela landet runt, knackar dörr och samlar underskrifter. Klara deltar så klart och Gävleborg lämnar in mer än 18 000 namn.
Totalt samlas 350 000 namnunderskrifter in i Sverige, de binds i 30 band och överlämnas till riksdagens första kammare år 1914.
Men allt arbete till trots, dröjer det innan kvinnors rösträtt blir verklighet.

Klara får heller aldrig uppleva genombrottet.
I mars 1914 opereras hon och avlider kort därefter, endast 37 år gammal.
Inför operationen skriver hon brev till sin mor och förklarar sitt tillstånd.
Av breven framgår hennes aning om att slutet är nära. Diagnosen fastställs aldrig,
men oron är påtaglig i raderna hon lämnar efter sig.

Klaras bortgång slår hårt mot rörelsen och lämnar en sorg bland dem som arbetar tätt tillsammans med henne. I ett samtida minnesord skrivs att ”med Klara Lindh förlorar den svenska kvinnorösträttsrörelsen en av sina dugligaste och trofastaste arbetare”.
Även Karl Magnus blir svårt tagen av sin frus bortgång. Han sägs tappa all kraft och avlider fyra år efter henne.

Klaras gärning lever dock kvar än idag. Klara Lindh stipendiet, instiftat år 2008, delas ut varje år. Det går till en journalist som – i Klaras anda - verkar för demokrati och allas lika rätt. Mer än hundra år efter Klara Lindhs död är stipendiet ett kvitto på hur djupt hennes arbete satt spår, in i vår tid.

Den Själanderska flickskolan återkommer många gånger i den här vandringen.
Skolan är en knutpunkt för flera av de kvinnor vi berättar om.
Och den startas, ägs och drivs av en kvinna.

Karolina Själander har pondus.
Hon är bestämd, tydlig och drar sig inte för att säga vad hon tycker och tänker.
Något som är långt ifrån en självklarhet för en kvinna, född år 1841.

Karolina växer upp på Islandsgatan 8 i Gamla Gefle, som enda dotter i syskonskaran. Hemmet är frireligiöst - faderns kristna värderingar formar hennes syn på ansvar, men också hunger efter kunskap. Karolina lånar sina bröders skolböcker och fördjupar sig i matematik, geologi och språk. Hon tar även privatlektioner för att bygga vidare på sina kunskaper.

När Karolina blir äldre hjälper hon till i Svenska missionsförbundets söndagsskola,
där hon för första gången får undervisa andra.

I tjugoårsåldern drabbas hon av en allvarlig sjukdom, troligen tuberkulos, och under
flera år behöver hon specialistvård i Stockholm. Sjukdomen gör henne halt och påverkar henne livet ut.

Vid mitten av 1800-talet drivs en av Gävles tidiga flickskolor på Kyrkogatan i Gävle.
Hit kommer Karolina år 1870 för att arbeta som timlärare i matematik. När grundaren efter några år lämnar Gävle blir Karolina hennes självklara efterträdare.

Skolan växer och nu tar Karolina hjälp av arvet efter sin faders död.
Hon bygger en ny och större skolbyggnad vid hörnet av Norra Rådmansgatan och Ruddammsgatan. Den står klar 1878 och får namnet Högre flickskolan i Gefle -
i folkmun kallad Själanderska flickskolan.

Från början har skolan ett trettiotal elever, och den är en av få platser i Gävle där flickor får läsa ämnen som annars mest är förbehållna pojkar: matematik, bokföring, kyrkohistoria, svenska och tyska. Skolan är privat och tar ut elevavgifter, något som
är vanligt för flickskolor vid den här tiden.

Karolina bor själv på den översta våningen i byggnaden, där hemmet och arbetet är en och samma plats. Somrarna tillbringar hon på sitt lantställe Mamre på Norrlandet.
Hon är en övertygad vegetarian och odlar egna grödor i den stora köksträdgården.

Karolina har en dominant personlighet, hon är både sträng och rättvis.
Det är inte bara eleverna hon har pli på, utan även sina lärare. Förlovade eller gifta kvinnor anställer hon inte så gärna – de förväntas inte ägna sig helhjärtat åt sitt arbete. En manlig lektor, som har svårt att komma i tid till sina egna lektioner, lär också ha fått en uppläxning av Karolina, varpå han svarat henne – ”Fröken är ju värre än sju karlar”.

Karolina Själander är drivande och engagerad i ett flertal föreningar, bland annat Gefle Kvinnliga Gymnastikförening som grundas av Tekla Swedlund och andra lärare på flickskolan.
Karolina deltar själv i organiserad friskgymnastik för kvinnor mellan 15 och 45 år.

År 1901 uppmärksammas Karolinas arbete när kung Oscar II tilldelar henne medaljen Illis quorum, för hennes insatser i den svenska flickskolans tjänst.
Priset delas idag ut av regeringen ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”.

År 1903 är Karolina med och grundar Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och väljs till dess första ordförande. I samma rörelse blir ju också Klara Lindh en framträdande kraft.

När kvinnor för första gången kan väljas in i stadsfullmäktige, år 1910, blir Karolina en av tre. Hon representerar Gefle Moderata Förening.

Karolina är även känd som donator till Gävles sociala verksamheter, där Adolf Grapes sjukhem är ett exempel. Den tomt längs Staketgatan, där Läkarhuset ligger idag, skänker Karolina i gåva till Gävles diakoniförening.

Karolina Själander avlider 1925, 84 år gammal. Hon förblir ogift och bildar aldrig egen familj. I stället ägnar hon tid, omsorg och resurser till skolan, sina elever och sin tro.

Själanderska skolan lever vidare långt efter Karolinas tid.
Den kommunaliseras år 1933 och förblir flickskola fram till 1967, när det gemensamma skolsystemet införs. År 1942 reser Karolinas tidigare elever den porträttbyst av henne som idag finns i Rådhusesplanaden. Bysten - liksom den 222 centimeter höga bronsgestalt som finns på Karolinas gravplats - är skapade av den kända Gävlekonstnären Ida Matton.

Fastigheten som inrymt flickskola i närmare 90 år finns bevarad än idag och skyddas som byggnadsminne.

Innanför staketet reser sig en mörk, hög sten – bredvid en mindre vit gravsten med kors.
De olika uttrycken kompletterar varandra och bär på en gemensam historia.

Adelaide Ulrika Corinna föds år 1821, som ett av flera barn i den välkända och förmögna familjen Garberg. Fadern, Anton Fredrik Garberg, är en av Gävles inflytelserika affärsmän. Även modern, Margareta Gustava Ennes kommer från en ansedd släkt.
Hon för in kultur och bildning i hemmet.

Adelaide växer upp i Enneska palatset – ett minst sagt påkostat hem.
Byggnaden uppförs på tidigt 1800-tal av hennes morfar, grosshandlaren Pehr Ennes,
och är i dag känd som Gävle stadshus.

Hemmet är stort och fyllt av liv.
Genom salarna rör sig trettio pigor, femton drängar, en betjänt, en hushållerska och en guvernant. I välbärgade familjer är det på den här tiden vanligt med en guvernant, vars uppdrag är att ansvara för barnens undervisning och uppfostran.

På 1830 talet hör den så kallade Djäknegången till vinterns höjdpunkter i Gävle.
Varje julafton, tidigt i gryningen, drar skolgossar fram genom de snötäckta gatorna
med sina kälkar. De stannar vid husen och sjunger psalmer för de boende.

Det berättas att pojkarna gärna dröjer sig kvar vid ett av husen, där den unga Adelaide bor. Det är inte bara hennes vänliga mottagande som lockar, nej framför allt är det hennes ljuvliga skönhet. När Adelaide öppnar dörren och ber pojkarna sjunga mer, nöjer de sig inte med en vers.
För hennes skull sjunger de hela sitt psalmförråd.

Adelaide växer upp och rör sig i såväl stadens kvinnliga nätverk som välgörenhetskretsar. Hon är en av de tongivande medlemmarna i Gefle Fruntimmersförening, som bildas för att ge undervisning och omsorg åt fattiga barn. Föreningen spelar en viktig roll i Gävles sociala arbete och speglar tidens ideal, där omsorg och status går hand i hand.

När Adelaide gifter sig med Robert Rettig förenas två av Gävles mäktigaste handelssläkter. Robert är en man som bär ett stort ansvar - för företag, ekonomi och människor. Den inflytelserika familjen Rettig driver tobaksfabrik, rederi och skeppsbyggeri.

Robert och Adelaide avsätter tillsammans pengar till utsatta barn. Parets omtanke och generositet märks även i flera sammanhang, bland annat genom Roberts gåva på 5 000 kronor till Adolf Grapes sjukhem.

Adelaide och Robert får sju barn tillsammans, men lyckan kantas av sorg. År 1868 dör sonen Axel i tyfoidfeber under en vistelse i Schweiz. Han är bara 17 år gammal. Fem år senare dör även dottern Lulli, 13 år, i njurtuberkulos.

Paret Rettig instiftar en fond till minne av de förlorade barnen. Fondens medel lägger grund till Axel och Lulli Rettigs barnhem för vanvårdade barn, som invigs år 1881. Byggnaden ritas av Gävles stadsarkitekt Erik Alfred Hedin, uppförs i tegel och får ett karaktäristiskt torn. Här får trettio pojkar plats, barn som saknar trygghet och omsorg.

Verksamheten upphör år 1955 och barnhemmet rivs fem år senare för att ge plats till Strömbadet – idag Konserthuset. Axel och Lulli Rettigs fond finns kvar än idag,
den förvaltas av Gävle kommun och ger stöd till barn och unga i behov.

När Adelaide dör sommaren år 1892, avslutas ett liv fyllt av både glans och förlust.
På den här gravplatsen vilar hon tillsammans med Robert och dottern Lulli.

Sonen Axels grav finns någon annanstans, var vet vi inte.
Adelaides namn lever kvar i berättelserna om familjen Rettig, och hennes historia påminner oss om att rikedom inte skyddar mot livets prövningar.