Platserna i denna vandring

Varmt välkommen till Gamla Kyrkogården i Gävle - en plats där du nästan kan höra historiens vingslag. Spadtagen från de hårt slitande männen som för hand gräver de meterdjupa gravarna och hästarnas klapprande mot gruset.

Kyrkogården anläggs år 1808 och invigs då som den Nya kyrkogården i Gävle.

Det är drygt 200 år sedan och en annan tid – men ändå så påtagligt nära.

Ännu vet inte svenskarna att det pågående kriget med Ryssland ska bli det sista på mycket länge - tvärtom. Redan samma kväll som de första gravarna grävs på kyrkogården, begravs här sex soldater. Vi vet inte vilka de var, men kanske hade de stupat på väg till kriget? Kanske hade de skickats på fartyg till Finland för att förstärka trupperna, och i de trånga kojerna smittats av rödsot eller tyfus?

På den här tiden återvänder nämligen cirka 400 man till Gävle från sina insatser i kriget. De smittor de har med sig leder till en epidemi som slår hårt mot de civila. Under tre veckor avlider fler Gävlebor än normalt under ett halvår, och kyrkogården runt Heliga Trefaldighets kyrka räcker inte längre till.

Den nya Kyrkogården får sin plats invid Gavleån och Gustafs Bro, med entré från Västra vägen.
För att gästerna i begravningsprocessionerna ska få en vacker och värdig väg från Heliga Trefaldighets kyrka till kyrkogården, anläggs år 1842 den mäktiga Agnes von Krusenstiernas allé i Stadsträdgården. Där finns sedan dess kyrkogårdens huvudentré.

Det är vice pastor Pehr Hultén som inviger kyrkogården i oktober 1808. Likt ödets ironi blir han också den förste Gävlebon att gravsättas här, då han redan en månad senare avlider i sviterna av just rödsot. Varken hans eller soldaternas gravar finns kvar idag.

Vi ska nu ta dig med på en vandring genom Gävles historia. En vandring som tar dig tillbaka till en tid när inga bilar hörs från Västra vägen, när ingen asfalt finns på kyrkogårdens små vägar, när inga moderna byggnader omger kyrkogården.
Vi ger dig berättelserna om några av de människor som vandrat här före oss.
Alla har de haft stor betydelse för staden Gävle - och hur vi ser på den i dag.

Varmt välkommen till Gamla kyrkogården och en resa i tiden.

Ahlgren

Fredrik Ahlgren – mannen som grundar det företag som senare ska bli känt för Världens mest sålda bil. Men också för halspastillen Läkerol, AKO-kolan och andra frestande produkter. Du står nu framför hans grav.
Fredrik Ahlgren är 27 år när han kommer till Gävle från Gotland, år 1885.
Han tar banklån för att starta “Firma F. Ahlgren”- en färghandel med fabrikstillverkning. Det är inte konfektyr som tillverkas i det här skedet utan skrivbläck och kemisk-tekniska artiklar. Skoputsmedlet Nobless – metallputsen Briljant och golvpolishen Posh för att nämna några. Makan Sigrid är en viktig del i företaget och hon producerar både Eau de cologne och parfym. Snart ansluter Fredriks bror Adolf som även han flyttar till Gävle – och efter bara några år har företaget ytterligare fyra anställda.

Det stora genombrottet kommer år 1894 då Firma F Ahlgren prisas för sin tillverkning av bläck. Åren därefter växer sortimentet till hela 167 olika artiklar - exempelvis smärtstillande tanddroppar, vaselin och jästpulver för bakning. Fredrik är nu en framgångsrik och känd man i Gävle som väljs in i Handelssocieteten.

Redan år 1907 avlider den då 49-årige Fredrik plötsligt. Brodern Adolf tar nu över företaget. Det är under en av Adolfs många resor i Europa som han för första gången kommer i kontakt med den pastill som vi än i dag kopplar ihop med namnet Ahlgren. Han är i Leipzig när han köper ett stort parti som döps till Läkerol. Först importeras pastillen till Sverige, men år 1916 har Adolf lyckats köpa det hemliga receptet. Fem år senare byggs också en modern fabrik på nedre Brynäs.
Familjen Ahlgren fokuserar nu på konfektyr. Adolf marknadsför den svarta pastillen i annonser med en slående slogan - ”För desinfektion av munhåla och svalg”.
Succén är ett faktum.

Adolf blir dessutom kanske den förste att använda sig av det som vi idag skulle kalla för influencers. Pastillerna förpackas i extra fina askar och skickas både till kändisar och kungligheter - med en uppmaning att de ska föra pastillbudskapet vidare. Selma Lagerlöf möts exempelvis av en ask Läkerol på hotellrummet vid ett besök i Stockholm.
Företaget Ahlgrens genomgår under decennierna många förändringar, försäljningar och VD-byten. Men ända till år 2014 finns godistillverkningen kvar i Gävle och blir därmed en arbetsplats för hundratals Gävlebor.
Idag finns ingen av släkten Ahlgren kvar i Gävle. Men Handelskammaren delar varje år ut ett stipendium i familjens namn. Stipendiet går till företag med spännande affärsidéer – och som jobbar för att nå utanför Sveriges gränser.
De två byggnader som bevarats i bostadsområdet Godisfabriken på nedre Brynäs är också ett minne av Ahlgrens storhetstid. På en av dem blinkar fortfarande neonskylten med texten Läkerol i rött och grönt.
I den här graven vilar Fredrik, hans hustru Sigrid och de två barnen. Resten av familjen har sitt vilorum på Skogskyrkogården.

Tänk ändå att 27-årige Fredrik Ahlgren la grunden till det som blev ett imperium, känt över världen än idag – närmare 150 år senare.

Nu har du kommit till den gravplats på Gamla kyrkogården som kanske väcker mest uppmärksamhet och frågor, en plats som fångar ögat lite extra...

Är det ens en grav? Ett konstverk? Vilar någon här, eller är monumentet byggt för något annat ändamål?
Du står vid familjen Garbergs gravkor - en familj som haft stor betydelse för Gävles historia.

Släkten härstammar från byn Garberg utanför Älvdalen. Gävlefamiljens anfader Anders, är 12 år när han på 1700-talet kommer traskandes från Dalarna till Gävle. Han hamnar av okänd anledning hos handelsmannen Fredrik Ennes. Där får han bo och blir närmast som en adoptivson i familjen. Tack vare Ennes får Anders möjlighet att gå i trivialskolan, vår tids högstadium men med latin som huvudämne. Han måste ha lyckats väl med sina studier för senare blir han betrodd att kliva in som kompanjon i en av familjen Ennes företag. Några år senare, som 29-åring, är Anders Garberg själv en av Gävles mest kända grosshandlare. Han är också rådman - på den tiden titeln för en medlem i stadens administration.
Vid det här laget är Anders en överklassens man. När familjefadern Fredrik Ennes avlider är det Anders som får köpa in sig i Brynäs herrgård, nuvarande Herrgårdshagen - en byggnad som vi för övrigt kommer att återkomma till i den här vandringen. Han gifter sig med Ennes dotter Barbro, även kallad ”Babba”, som han får fem barn tillsammans med. Anders avlider år 1767, hans fru Barbro tio år senare.

Det är ett av parets barnbarn, även han med namnet Anders, som låter uppföra gravkoret framför dig, troligtvis någon gång i början av 1800-talet. På taket är ett kors monterat, kanske det enda som talar för att det här är en gravplats. Det välvda taket är kopparklätt, så även de två dörrarna på ena kortsidan. Koret vilar på en granitsockel omgärdad av grus.
På ena kortsidan finns en gjutjärnsplatta med texten:

ÅT
ANDERS GARBERG
OCH HANS
EFTERKOMMANDE
1826

Kan vi här ana spår av en svunnen tid? Går det att tänka sig hur det ser ut inuti koret? Finns det altare, kors eller ljusstakar? Hur fraktade man de stora stenblocken och hur bockades koppartaket till den välvda formen?
Frågorna kring monumentet över familjen Garberg är fortfarande många. Texten på gravplatsen signalerar att stora delar av familjen vilar här, men gravböckerna ger oss inte alla svar…
Vad tror du?

“Jag dör, nöjd i tron på ett lyckligt framtidsfolk som lefver utan illvilja, fördomar och vidskepelser - och ett samhälle där välvilja och godhet råda - att arbeta för det samhället är den högsta religionen.”

På graven framför dig finns fritänkaren Victor Lennstrands testamente inhugget i stenen.
Victor beskrivs som ”Banbrytare bland Sveriges folk, för den fria tanken”. På stenen står också att läsa: ”Meningsfränder reste vården”. Kanske talar det för att hans familj tagit avstånd från den väg han valt i livet?

Victor föds år 1861 i Gävle som son till en grosshandlare. Han växer upp i ett djupt religiöst hem och funderar under studietiden i Uppsala på att bli missionär. Något som han också lovar sin mor på hennes dödsbädd.
Tvivel gör dock att han i stället går rakt motsatt väg och blir en så kallad fritänkare - det vill säga, en person som vågar lita på sitt eget tänkande, särskilt i religiösa frågor.

När Victor år 1888 inte längre får tala i Arbetareföreningens hörsal flyttar han till Stockholm. Där tar han initiativ till att starta den Utilistiska Rörelsen - ett samfund med mål att avskaffa statskyrkan och bekämpa all tro på det övernaturliga. Hjalmar Branting deltar vid stiftandet men vill inte sitta i styrelsen. I landet bildas flera lokalavdelningar men det är Victor som är rörelsens eldsjäl och ledare.

Han ger ut tidningen ”Fritänkaren”, rörelsens egen tidskrift och håller föredrag om sin misstro mot kristendomen. Victor får med sig många anhängare, men det finns förstås motståndare som försöker hindra verksamheten – men de lyckas inte.

Till slut fängslas dock Victor för vad man kallar “förnekande av den evangeliska läran”. Han sitter i fängelse i flera omgångar, bland annat på Långholmens Centralfängelse i Stockholm. Därifrån frias han på grund av ohälsa, något som inte hindrar honom från att fortsätta hålla föredrag, nu mest i huvudstaden. Med tiden blir Victor alltmer politisk, och verkar på den yttersta vänsterkanten. År 1893 väljs han in i Folkriksdagen.

Två år senare avlider Victor, blott 34 år gammal, i sviterna av en svampbildning i höften. Sjukdomen förlamar hans krafter fullständigt och efter ett flertal operationer orkar kroppen inte mer. I dödboken står att han avlider av benröta i högra låret och bäckenet. När familjen inte vill ge honom plats i sin grav, startar Hjalmar Branting en riksinsamling för att bekosta Victors gravsten.

"Hvarför uppträder jag mot kristendomen?", "Hvad har myndigheterna uträttat med sitt straff?" – är exempel på rubriker till några av de oräkneliga föredrag han står bakom. G U D är ett annat föredrag, där han berättar om hur synen på Gud växlat i olika tider och kulturer.

Victor Lennstrand är mannen som går emot familjens tro och i stället blir en omstridd ateist och debattör.

I den här graven finns askan efter Ernst Leonard Kjellerstedt, den allra första person som kremerades i Sverige år 1887.

Redan vid 27 års ålder blir Ernst disponent för Gefle Bryggeri AB som ligger vid Gustafs Bro. Tillsammans med sin far är han drivande inom den nya likbränningsrörelsen som propagerar för att avlidna ska få kremeras - något som inte är lagligt på den här tiden.

Det är närmast märkligt att den blott 30-åriga Ernst, på en affärsresa i Stockholm, faller ihop och dör av hjärtförlamning. Detta helt utan förvarning. Samma år står Sveriges första krematorium färdigbyggt i Stockholm. Kan det vara en ren slump att det är just Ernst som blir den förste svensk att kremeras?

I graven vilar även Nils Jakob Kjellerstedt, far till Ernst, som avlider åtta år efter sin son, år 1895. Nils Jacob har många strängar på sin lyra. Han är en framgångsrik grosshandlare i Gävle, men också aktiv inom handel och sjöfart- bland annat har han tre segelfartyg som tillhör den stolta Gefleflottan. Under sitt liv donerar Nils Jacob ett flertal gånger pengar till det så kallade ”Gubbhuset”- ett hem med enklare vård för män på ålderns höst.

Far och son Kjellerstedt - båda aktiva inom likbränningsrörelsen, blir alltså bland de första att kremeras i Sverige.
Genom historien har synen på kremering och jordbegravning förändrats. Svenska Kyrkan och regeringen är länge motståndare till så kallad eldbegängelse och fram till år 1917 är en obduktion av den döde obligatorisk före kremering.

Ända fram till år 1960 är den som önskar kremeras, tvungen att under sin livstid skriva ett intyg om det. Idag är det i stället långt fler avlidna som kremeras än som jordbegravs – och det är fritt för de efterlevande att fatta beslutet.
Men den som vill skriva ner sina önskemål kan förstås göra det. Kanske har du hört talas om dokument som finns hos begravningsbyråerna? Där kan du, när som helst under din livstid, sammanfatta alla önskemål kring din begravning.
Gävle krematorium ligger vid Skogskyrkogården, bara en bit härifrån. Cirka 1200 avlidna kremeras där varje år.
Men vad få människor vet, är att Sveriges allra första kremerade person är begravd just här, på Gamla kyrkogården, kvarter sju.

Engwalls - Gevalia

Om du strosar runt på Gävles gator en dag när vindarna blåser åt rätt håll – då är chansen stor att du kan känna en bränd och karaktäristisk doft över staden. Oavsett om du gillar den eller inte – doften förknippas väldigt ofta med Gävle.

Doften av nymalda bönor från Gevalias rosteri.
Gevalia är företaget som grundas och ägs av Gävle-familjen Engwall i över ett sekel. Året är 1853 när Victor Theodor Engwall startar företaget “Victor Theodor Engwall & Co”. Företaget är nu en spannmåls- och diversehandel där man säljer mjöl, socker, kolonialvaror, snus, brännvin, kött och mycket annat. Gävle är på den här tiden en av Sveriges största hamnstäder och Victor går också in som partner i flera rederirörelser.
Under 1800-talets senare delar arbetar även Victor Theodors tre söner i företaget, Ernst- som är VD- Carl-Fredrik och Emil. Carl-Fredrik väljer efter bara ett par år att bryta sig loss från familjeföretaget för att starta en egen partihandel.
För att trygga familjeföretaget inför kommande arvskifte ombildas handelsbolaget till aktiebolag år 1905. Tre år senare avlider pappa Victor Theodor.

Råkaffe är nu en allt viktigare produkt för Engwall&co, och VD Ernst investerar år 1913 i företagets första rostningsmaskin. En ny epok inleds.

I Rosteriet, som ligger i ett av magasinen på Norra Skeppsbron, kan familjen Engwall nu tillverka sitt eget kaffe. Året efter registreras namnet Gevalia – ett latiniserat namn för Gävle.
Men redan samma år blir Ernst sjuk och hans krafter avtar. Han avlider år 1915 och under nästkommande år är det lillebror Emil som tar över VD-posten. Han efterträds av tredje generation Engwall, Ernsts son Sven – och det är han som lägger grunden till att varumärket Gevalia etableras på riktigt. Redan nu lanseras de röda förpackningar som blir ett signum för kaffet från Gävle.

Gävle sätter sitt namn på kartan när Gevalias nya rosteri - Europas största och modernaste - invigs av Prins Bertil år 1953. Rosteriet ligger vid ån, omslutet av magasinen på Alderholmen- där det fortfarande har sin plats. Nu är det också dags för fjärde generation Engwall att kliva in i företaget. Jacob har studerat kaffe och kaffeproduktion i både Brasilien och USA, vilket visar sig vara ovärderligt i hans roll som vice Vd och senare VD.
Genom åren sker en ständig produktutveckling, bland annat när Gevalia år 1957 börjar vacuumförpacka sitt kaffe. Nu kan det både lagras och transporteras utan att smak eller kvalitet påverkas. Varumärket syns också i rikstäckande reklamkampanjer, där en blond Lill-Babs sjunger om glädjen i en kopp Gevalia.

Satsningarna slår väl ut och år 1966 blir Gevalia marknadsledande på kaffe i Sverige. Fem år senare, år 1971, säljer familjen Engwall företaget till General Foods. Då har man hållit verksamheten levande i familjen, i fyra generationer och närmare 120 år.

Många hundratals gävlebor har arbetat och gjort karriär i familjen Engwalls företag. Och visst är det stort att tänka att det var just här i Gävle som Gevaliakaffet föddes? Att familjen Engwall odlade sin känsla för att just det här kaffet skulle bli något sensationellt, att deras tro och sinne för kvalitet skulle resultera i just – en av världens mest kända kaffesorter! Ingen kan ju heller ha missat företagets prisade reklamslogan, den som ingen konkurrent ens varit i närheten av att knäcka - Gevalia – när du får oväntat besök.

På Gamla kyrkogården finns många olika gravstenar. Stora – små. Höga – låga. Grovhuggna, utsirade eller slipade.
En av kyrkogårdens mer ovanliga gravar är den du nu står framför. Tre stora stenblock i grovhuggen granit som mäter hela 220 cm i höjd. Blocken är sammankopplade med järndubbar och rektangulära ytor har försetts med inskriptioner.
De tre stenblocken har väckt många historier till liv. Någon av dem talar om att här vilar tre sjömän som drunknat, en annan berättar om tre studenter som frös ihjäl en kall vinternatt.

Den mest dramatiska historien berättar om två studentpojkar i fejd om samma flicka. Ett slagsmål sades urarta i fullkomlig tragedi. En av pojkarna dog, den andre dödade flickan, för att sedan ta sitt eget liv.
Men ingen av historierna berättar den verkliga sanningen. Eller?

Mystiken kring denna plats går inte att ta miste på… Varför florerar det så många versioner?
Den historia som sägs vara sann handlar i alla fall om Tre vänner som här vilar tillsammans.

Erik Lockner studerar vid Vasaskolan i Gävle för att sedan flytta till Uppsala och utbilda sig till läkare. När en koleraepidemi utbryter i Gävle på 1860-talet återvänder han för att tjänstgöra vid det särskilda sjukhuset. År 1866 drabbas han själv av kolera och avlider efter bara något dygns sjukdom. Han är därmed den som begravs först i den här graven och vissa skrivelser säger att platsen köptes dagen efter hans bortgång.

Senare samma år begravs klädeshandlaren och butiksägaren Carl Waldemar Söderström i samma grav. Han är engagerad i Gävle frivilligas skyttekår och en god skytt som ofta vinner priser. Även han avlider av kolera.
Sedan dröjer det två år innan nästa gravsättning äger rum.

Ingenjören Boliviar Kock arbetar på Lindahl & Runers mekaniska verkstad, som bland annat tillverkar ångmaskiner och ugnar till stålverk. År 1868 avlider han i lungemfysem.

Frågorna kring den här graven - som kallas Tre kamrater - är fortfarande många. Det står klart att ingen av de tre männen hade någon egen familj, men däremot många vänner. Kanske var det den härjande koleraepidemin som gjorde att de tre männen planerade för en gemensam grav? Stämmer historien som säger att de redan i livet köpte och fraktade gravens stora stenblock från Hille? Var det kanske ingenjören Boliviar som sammankopplade blocken på platsen innan han avled?

Enligt Gävle församlings gravbok så köps gravplatsen av Söderström, Kock och Lockner den 28:e oktober år 1866. Men då är både Lockner och Söderström avlidna, så datumet kan inte berätta hela sanningen…
Någon har även huggit in initialer i mitten av stenblocken. Om du tittar väldigt noga och känner med handen kan du finna bokstäverna inhuggna: BK, WS, JL. Boliviar Kock och Waldemar Söderström stämmer. Däremot kvarstår mysteriet kring JL - kanske står L för Lockner, men hans förnamn var ju Erik, så vad betyder i så fall bokstaven J? Var det kanske någon helt annan??

I arkiven finns bara en enda bild på Erik Lockner och inte någon på de andra kamraterna.
Vem vet, kanske är historierna kring den här graven än idag inte helt utredda.

Året är 1842 och det Elfbrinkska gravkoret är precis färdigbyggt. Änkan Ulla Elfbrink låter uppföra koret till minne av maken Olof – grosshandlare och brukspatron, som i början av 1800-talet köper Mackmyra Bruk.

För att genomföra bygget av gravkoret får Ulla hjälp av sina syskon – Pehr och Marie Elfstrand. Marie är gift med Anders Göransson, vars familj lägger grunden till det företag som idag är världskänt- Sandvik.

Värt att notera är att Ulla efter Olofs död blir brukspatronessa då hon basar över Mackmyra Bruk, något som är ovanligt under mitten av 1800-talet. Hennes initialer U.E finns fortfarande kvar ovanför portarna till brukets smedja. Mackmyra Bruk går sedan vidare i generationer. När Ullas barnbarnsbarn Anna år 1910 gifter sig med Erland Klingberg, gör nästa familj entré. Sedan dess har bruket tillhört familjen Klingberg.

De tre för Gästrikland kända bruksfamiljerna - Elfbrink, Elfstrand och Klingberg - är den gemensamma nämnaren för det Elfbrinkska gravkoret.

På byggnadens södra sida finns en dörr i koppar som leder ner till en krypta. I den finns tre rum i fil, ett till var familj. Alla rum har altare, kors och elektrisk belysning. Under stengolvet vilar Olof och Ulla, men också många fler ur de tre släkterna. Samtligas namn finns graverade på marmorplattor i väggen. Idag finns i ett av rummen ett kolumbarium, där askurnor förvaras i skåp.

År 1850 skänks den övre delen av Elfbrinkska gravkoret till Gävle stad som nu kan ha jordfästningar i direkt anslutning till kyrkogården. I kapellet finns altare, altartavla och sittplatser för besökarna. Väggarna är kala men den gula färgen ger ändå rummet en varm atmosfär.

Det Elfbrinkska gravkoret rymmer så mycket historia. Om du sluter ögonen, kan du nästan höra vagnshjulen mot gruset, när hästarna drar vagnen med kistan från Heliga Trefaldighets kyrka. Begravningsföljet som kommer gåendes i allén.
Prästens röst, när han går igenom sitt griftetal.
Ekot mellan väggarna när psalmerna sjungs.
En svunnen tid gör sig påmind.

Skulpturen på den här gravplatsen är skapad av den kända konstnärinnan Ida Matton, som här vilar i sin familjegrav.
Ida föds i Gävle år 1863 och hon blir första elev att börja på Karolina Själanders flickskola. Den ligger på Norra Rådmansgatan och byggnaden finns kvar än i dag.

Ida lämnar sedan Gävle för Stockholm. Hon tar plats på Tekniska skolan, nuvarande Konstfack, där hennes skaparbana fortsätter - hon både tecknar, träskär och arbetar i lera.
Ida reser nu till Paris för att ytterligare utvecklas i sina studier, och här kommer hon att stanna under större delen av sitt liv. År 1888 debuterar hon vid Parissalongen och två år senare lanseras hennes första kända skulptur – Bébé – som till och med visas i Chicago.

Ida Matton står också bakom många gravmonument för kyrkogårdar i Sverige - så även här på Gamla kyrkogården i Gävle. Flera familjegravar har monument skapade av henne - Själander och Westergren för att nämna några. Statyn Gustaf Vasa, som står i Kvarnparken, är ett av Ida Mattons verk. Hennes skulpturer finns också på flera platser i Stockholm. ”Lokes straff” i parken vid Stockholms stadshus är en av dem.

Familjen Matton har flera medlemmar som gjort starka avtryck i staden Gävle.
Idas far, Lars Andreas, är en känd garvare som i mitten av 1800-talet startar den framgångsrika L.A. Mattons Läderfabrik AB. Lars Andreas entreprenörskap har bland annat beskrivits så här: “Han var som ett urverk. Slutade alltid klockan 17 och gick då till Centralhotellets café för en stunds avkoppling. Seden var sån”.

Mattons Läderfabrik drivs vidare av familjen i många decennier. Så sent som år 1940 är fabriken störst i Sverige på tillverkning av bottenläder - ett slags vegetabiliskt läder avsett för skosulor - och man har som mest 160 anställda. Idas bror Emil är under längst tid företagets överhuvud. Tillsammans med sin hustru, Ottil Charlotta Oscara Säfwenberg, får han fem barn – och det är ett av dem, sonen Lars, som på 1950-talet tar över. Emil har då hunnit bli 85 år och sonen Lars är tredje generationens läderfabrikör. Vid den här tiden ökar dock importen av skor och i början av 60-talet läggs fabriken ner.

Fabriksbyggnaden är en av de två tegelbyggnader som bevarats i bostadsområdet Godisfabriken på nedre Brynäs, där familjen Mattons garveri under många år alltså låg i samma kvarter som Ahlgrens godistillverkning.
Personal på Gamla kyrkogården i Gävle har berättat om ett oväntat besök vid Mattons familjegrav, som sker en försommarmorgon på 70-talet. Vid graven står en gammal kvinna med en bukett blommor i handen. Det visar sig att hon är över 100 år, och hennes namn är Ottil Säfwenberg - Emil Mattons hustru. Ottil hinner bli 102 år innan hon avlider år 1978. Även hon vilar i familjegraven.

Tänk om Ottil Säfwenberg då, den där försommarmorgonen, hade vetat att just den här graven skulle leva vidare, i en digital kyrkogårdsvandring som berättar om hennes släkts historia.

Du kan nästan tro att du är i antikens Grekland när du står framför familjen Bångs grav. Det är vackert att vila ögonen på det stora monumentet i mitten av gruskvarteret likt ett stort soltempel med den välvda överdelen vilande på pelare av gjutjärn. Är du här på sommaren kan du känna doften av lavendel som omger graven.

Fiskarpojken Lars Augustin Bång föds år 1806 i Gävle. Då hans far önskar att han ska bli präst, sätts han i trivialskolan - en skola där grammatik, retorik och dialektik är i fokus. Men det ska snart visa sig att Lars Augustin har ett långt större intresse för verktyg och hantverk. Han avslutar studierna för att i stället följa med sina föräldrar till Ångermanlands skärgård där de fiskar på somrarna. Vintertid försörjer han sig som snickare.

Bång har goda kunskaper kring byggnationer – så goda att han år 1833 har lyckats bygga ett eget fartyg. Haxen, en typ av galeas, visar sig till och med vara för stort för det fiske han bedriver, i stället används det som fraktfartyg.
Lars Augustin Bång blir nu ett känt namn bland de många skeppsredare som finns i hamnstaden Gävle. Han får så småningom anställning som skeppsbyggmästare på firman Elfbrink & Luth. Där får han lära sig mer om nya fartygstyper och konstruktioner, han kompletterar också sina bristfälliga kunskaper i matematik.
Bångs goda rykte gör att han får ta emot elever som vill lära sig skeppsbyggandets konst. Han startar en egen verksamhet på Alderholmen men går senare ihop med en kompanjon och bildar grosshandels- och rederifirman Forssberg & Bångs.

Lars Augustins storhet i staden går nu inte att ta miste på. År 1841 ändras hans status till ”Borgare som skeppsbyggmästare” och fram till sin död är han den främste skeppsbyggmästaren i Gävle. På den här tiden är Gävle dessutom en av Sveriges största hamnstäder – handelsflottan är större än i både Stockholm och Göteborg.
Om du sluter ögonen kan du kanske se det framför dig. I Gävle finns nu flera båtvarv med hårt slitande arbetare. Hammarslagen ekar mellan kvarteren och överallt känns doften av tjära. Säckar med varor langas ut ur magasinen på Skeppsbron för att lastas på fartygen vid kaj. På varvsområdena hörs ropen när ett nytt fartyg ska sjösättas.
Tänk så mycket kunskap, lärdom och arbete som ligger bakom alla de fartyg som byggts här i Gävle. Bara Lars Augustin Bång kom att bygga cirka 100 fartyg under sina verksamma år. Och i det egna ”Bångska varvet” blir fartygen bara större och större. Ett av dem är så stort, att han själv känner sig orolig inför sjösättningen. Folk från hela landet kommer resande för att vara med - och lyckligtvis går allt bra. Fartyget ”Sverige”, mäter 650 läster, kan ta en vikt på närmare 1600 ton och är därmed det största handelsfartyget i landet.

Lars Augustin Bång är en av de många Gävlebor som drabbas av kolera, och den tar hans liv år 1853 -då han inte ens är 50 år fyllda. Änkan Elisabet Kristina och hans ende son, Johan August, driver firmans ekonomiska och administrativa delar vidare. Tack vare skickliga medarbetare kan även det krävande varvsarbetet fortsätta. Familjen startar också en fond, vars avkastning går till fattiga varvs-timmermän och deras familjer. Grapes sjukhem, Gävle fattigvårdsstyrelse och andra institutioner i både Gävle och Stockholm får även ta del av deras donationer.

Efter stadsbranden år 1869 ödeläggs varvet och firman läggs ner. Johan August gör ett försök med ett nytt varv, Brynäsvarvet, men konkursen är ett faktum bara några år senare. Istället lämnar han Gävle för Stockholm och slår sig in i fastighetsbranschen. Han uppför det pampiga Bångska palatset på Stureplan, på samma adress där vi idag har Sturegallerian. Johan August avlider år 1912 och är gravsatt tillsammans med sin fru på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Familjen Bångs grav i Gävle är en av de mer utmärkande platserna på Gamla kyrkogården. Lika utmärkande var Lars Augustins avtryck i staden. Trots att han i alla skrifter beskrivs som både anspråkslös och tillbakadragen, var han fiskarpojken som slutade som orädd skeppsbyggare!

På den här gravstenen ser du ett ansikte i profil - Per Muréns. Den stora stenen omgärdas av ett ståtligt smidesstaket. I gravyren står att läsa - ”Storsint Verksam Fosterländsk” – sammantaget en gravplats som beskriver betydelsen av den person som vilar här.
Per Murén föds i Gnarp i Hälsingland år 1805. Som tonåring kommer han till Gävle och börjar sitt arbetsliv som biträde i en minuthandel – vår tids detaljhandel. Det dröjer dock inte länge förrän han startar en egen affär - den kommer att bli en betydande grosshandel i Gävle.
Och hans framgång fortsätter.
I slutet av 1840-talet är Per en drivande kraft för den stora industrisatsningen Gävle Manufactur AB - textilfabriken i Strömsbro som han under många årtionden också är VD för. Fabriksbyggnaden finns kvar än idag och går under namnet Vävaren.
Den mångsidige Per nöjer sig inte med detta. Hans entreprenörskap går inte att ta miste på och han är en man som kommer att få en mycket betydande roll för Gävles utveckling. Per är med och bygger upp Gävle-Dala Jernväg och även storindustrierna Korsnäs AB och Sandvikens Jernverks AB. Han startar både ångbåtsrederier, bank och försäkringsbolag.
Per har också ett stort politiskt engagemang. År 1847 väljs han in i riksdagen som representant för Gävles Borgerskap. Där är han verksam i flera mandatperioder och driver kampen om demokrati och bättre sociala förhållanden. I Gävle sitter han som ordförande i både fullmäktige och landstinget.

Men år 1868 avbryter han alla politiska uppdrag för att i stället satsa helhjärtat på sina företag.
Per är gift med Christina Selggren, syster till Jonas Selggren som donerar medel till Selggrens Sanatorium. Idag är det ett äldreboende som ligger kvar på sin ursprungliga plats i Strömsbro.

Per och Christina får inga barn tillsammans och hustrun avlider år 1852, endast 44 år gammal.
Därefter får Per en son tillsammans med sin hushållerska och piga, Helena Margareta Östberg. Faderskapet erkänns aldrig, men Per följer sonen Johans karriär som riksdagsman och ordförande i Stockholms stadsfullmäktige. Per erbjuder också sonen att ta namnet Murén, men Johan avböjer för att i stället behålla moderns namn, Östberg.

När Per avlider år 1888 är han god för över 1.5 miljoner kronor – som med dagens mått motsvarar närmare 120 miljoner. Familj och släkt får dela på drygt 500 000 kronor, resten doneras enligt Pers testamente till Gävle stad. Borgarskolan och lärarna där får ta emot en större donation, så även flera barnhem och andra institutioner. Mest omtalat blir nog ändå det Murénska badhuset, eller Murre som det kallas av många. Det byggs med finansiering från Pers förmögenhet och står klart år 1907. Många är de Gävlebor som sörjer att badhuset med karbad, romerska bad, mosaik och bastu rivs år 1966 för att ge plats för Polishuset.

Redan under Pers livstid höjs röster för att resa en staty över honom och hans gärningar. Det dröjer dock ända till år 1951 innan detta blir verklighet - då med stöd från den fond som bildats när Gävle-Dala Jernväg sålts till staten några år tidigare.

Tack vare GDJ-fonden möts Gävleborna än idag av landmärken med ursprung från Per Muréns livsverk. Många av de konstverk som smyckar Gävles offentliga miljöer har donerats av fonden, och mest känd är kanske “Gudinna vid hyperboreiskt hav” – i folkmun även kallad något annat – som sedan 50-talet tronat framför Rådhustorget.
Men fondens allra första donation blir alltså den staty i brons, som föreställer Per Murén själv, i helfigur. Statyn skapas av Nils Möllerberg och avtäcks utanför Murénska badhuset. På statyns sockel står att läsa: ”framsynt och handlingskraftigt gagnade fäderneslandet och Gävle stad som järnvägsbyggare, industrigrundare och donator”.
Statyn med dess text talar om den enorma drivkraft Per Murén haft för staden Gävle. Än idag står han där och blickar ut över Gavleån och de gamla byggnader som finns kvar.

Förhoppningsvis känner han fortfarande den stolthet han förtjänar.

Du står vid en plats som slår an en känsla av storhet.

Hörnplatsen, omgärdad av staket, med en pampig sten och konstverk av ett bladverk i ek.
Familjen Rettig var en stor och betydelsefull familj i Gävle. På Gamla kyrkogården har familjen flera gravar, många med stora monument och inhägnader. I den här graven vilar John Rettig och hans maka Antonie.

John föds i Gävle år 1847. Rettigs äger sedan två generationer tillbaka tobaksfabriken P.C. Rettig & Co och är redan en känd familj i staden. Johns far Robert driver fabriken och år 1862 kliver även sonen in som delägare. När fadern dör, drygt tjugo år senare, är det John som tar över VD-posten. Han nöjer sig inte bara med det, han är även VD för Gävle-Ockelbo Järnväg, ordförande i Gävle Stadsfullmäktige och engagerad i Korsnäs AB.

År 1872 gifter sig John med Antonie Wilhelmina Augusta von Eckerman. Vid den här tiden går tobakstillverkningen lysande. Fabriken moderniseras och nya produkter tillkommer – piptobaken Gefle Wapen, och cigarrerna Kronprinsen, Röda rosen och Svarta husaren, är bara några exempel.

Arbetarna på fabriken ser dock inte med lika blida ögon på framgången. De hårda arbetsvillkoren och de låga lönerna är omtalade – John Rettig anses vara en kapitalist.

Paret John och Antonie lever ett liv i lyx. De äger en villa och en paradvåning i Stockholm och även i Gävle förfogar de över flera fastigheter. Brynäs Herrgård är en, där tidigare nämnda familjen Garberg bodde på 1700talet. Villa Rettig är en annan - med tre våningar, torn och spiror - belägen på nuvarande T-udden. Mest känt är nog det pampiga Rettigska Palatset som ligger precis invid Gavleån, ungefär på platsen där Gävlebocken brukat stå. I botten av palatset ligger förstås en klassisk tobakshandel.

Paret Rettig får inga barn tillsammans, så när John avlider år 1907 tar Antonie ensam över fabriken. Hon driver den vidare fram till år 1915 då den uppgår i det Svenska Tobaksmonopolet.

Makarna Rettig är nog ändå mest ihågkomna för den donation Antonie gör år 1933. Staden Gävle får då 1,4 miljoner kronor - med dagens mått över 50 miljoner - som ska gå till byggnation av ett museum. Familjen skänker även tomten där det planerade museet ska ligga. Förutom detta får Gävle stad också över 1000 föremål från Rettigs konstsamling. Donationen blir starten för det som idag är Länsmuseet Gävleborg och som invigs år 1940 - då med namnet Gävle Museum.

Kan du kanske föreställa dig den tid då paret Rettig verkade i Gävle? Deras vackra möbler i guld och röd sammet, konsten, de tunga gardinerna, hattarna, de handsydda klänningarna med släp….
Då, när industrin och handeln blomstrade, staden växte och utvecklades, nya hus byggdes och de stora fartygen seglade ut och in i Gävle hamn.

Här, i mitten av Gamla kyrkogården, kvarter tre – på grustäckt mark och med häckar runt många av gravplatserna – finns en byggnad som utmärker sig lite extra. Den gula färgen, de välvda fönstren, stentrappan och entrén med sin ståtliga dubbeldörr vänd mot norr.

I det Enneska gravkoret, med ingång från den södra sidan, finns kryptan där Pehr Ennes, hans maka Elisabeth ”Lisette” Margaretha Brändström, samt deras döttrar med makar vilar.

Pehr Ennes föds år 1756 som son till stadens borgmästare. Pehr går i faderns fotspår och blir en betydande person i Gävle. Efter studier tar han arbete hos den framstående grosshandlaren Peter Brändström, men så småningom tar Ennes själv över både grossiströrelsen och ett rederi.

Pehr gifter sig med Peter Brändströms äldsta dotter, ”Lisette” som då bor i Stockholm. För att visa sin storhet i Gävle låter Pehr Ennes uppföra en byggnad som ska fungera som både bostad och kontor. Det pampiga palatset står klart i början av 1800-talet och ligger där Gävle Stadshus finns idag, på Drottninggatan, invid Rådhustorget. Stora delar av byggnaden förstörs dock i stadsbranden år 1869.

Pehr Ennes planerar noggrant vad som ska ske efter hans egen och familjemedlemmarnas död. Han önskar bygga ett gravkor och skriver till Gävle församlingsråd för att anhålla om lämplig plats på kyrkogården. Vilka som ska få vila i graven, förklaras tydligt i skrivelsen; ”…..att icke tillåta någon i denna grav nedsättas som icke är räknad till mina efterkommande i rätt nedstigande led……”

Det Enneska gravkoret står klart år 1821 och året efter avlider Pehrs maka Lisette. Han donerar då pengar till staden – pengar som blir starten för Gävle Stads Sparbank, en av landets första banker. Till en början verkar banken från både Rådhuset och Slottet men år 1899 kan verksamheten flytta in i det nya sparbankshuset vid nuvarande Stortorget. Inte förrän år 1978 tar banken plats i Gevaliapalatset där den fortfarande ligger.

Pehr Ennes donerar också gravkoret till staden så att Gävleborna kan använda det som begravningskapell. I gåvan ingår en summa pengar som ska gå till kapellets underhåll.

Inne i gravkapellet finns tio marmorerade pelare som tronar upp mot det välvda taket, där bibeltexter är målade. Altaret är prytt med silverljusstakar och ett kors i ädelträ. På en upphöjning framför altaret finns plats för kistan.
Pehr Ennes avlider år 1829 och vid hans familjs vilorum har du nu nått slutet på den här digitala kyrkogårdsvandringen.

Vi har berättat om några av de personer som levt och verkat i Gävle, i en tid när industrialismen fick staden att växa. Alla har de haft stor betydelse för stadens utveckling. Deras donationer har skapat landmärken som vi har glädje av än idag.
Kanske har du kunnat föreställa dig fabrikerna, fartygen, ljuden, dofterna och framför allt - människorna. På Gamla kyrkogården finns mer än 5000 gravplatser - och därmed lika många livshistorier att berätta. Den här vandringen har gett dig en skärva - från några av dem som gått till sin sista vila före oss.

Tack för att du följde med och välkommen åter!